2013-11-06 onsdag.

Morgonen och förmiddagen har förflutit enligt tidigare schema. Dock med både bra och obra nyheter. Den obra är att jag tidigast får åka hem efter nästa söndag. Det som är bättre är att schackbrädet med sina pjäser inte är kvar på mitt rum längre, jag hittade en postit-lapp på bordet där det stod ”JAG KOMMER TILLBAKA”. Men utan specificerat datum.

Nu väntar jag på att Charlott Kalla ska dyka upp för ett joggingpass. Återkommer senare med resutatet av det senare.

Måndagen igen.

Måndag 05,30.

Blir väckt, får en klämma i örat, en kanyl sticks in i mitt högra armveck. Hon som gör allt detta tittar på mig och frågar:

- Hur mår du i dag?

-Jag har inte en aning, svarar jag.

 Jag frågar:

-Vad är det för dag?

-Måndag, svarar hon.

Något mer blir inte sagt, Hon går ut med tre fyllda rör med blod och jag sommar om.

Kl. 07,00.

Blir väckt, får en klämma i örat men inget stick någonstans.

-Dags för medicin, säger Anna.

Hon är en av två människor här som jag har lärt mig namnet på.  Den andra är Lena. Jag vet inte varför jag kommer ihåg just deras namn av alla som springer ut och ni i mitt rum. Möjligtvis för att båda har jobbat när jag har varit iväg på undersökningar utanför avdelningen, jag får ju inte röra mig fritt utan ledsagare. Men jag hoppas att det är för mitt bästa. Ett större problem än vad dom heter, är vad dom gör här. Jag har inte lyckats upptäcka om det finns nån slags kod eller liknande som visar vilket skrå dom tillhör. Det vore väl inte så svårt att t.ex ha olika färg på kragarna, och en kodnyckel i varje rum.

Lila=Överläkare

Mörkblå=Underläkare

Ljusblå=AT-läkare

Blårandig=Praktikant

Mörkgrön=Sjuksköterska

Ljusgrön=Undersköterska

Grönrandig=Biträde

Brun=Lokalvårdare

Svart= ja, det är ju han som spelar schack.

Nåja. Efter den stärkande medicinen somnar jag om ännu en gång.

Kl.08,00

Nu är det frukost, ropar en av dom. Det är hon med den värsta gnällbääältesdialäääkt som jag har hört. Jag kan knappt hålla mig för skratt. Efter frukost lyckas jag faktiskt somna igen men vaknar av mig själv vid halv tio, så när ronden kommer så är jag i alla fall duschad och i gångkläder. Jag ska på ett hjärtultraljud och gå på ett band och andas i en slang. Det har jag sett på TV, jag tror det var Charlotte Kalla som gjorde samma sak och för henne gick det ju bra.

Nu med facit i handen blir det inget med något av detta. Men jag hoppas att det blir en morgondag och att jag får sticket och klämman kl. 05,30.

Jag har flyttat mina tankat hit, det blir enklare.(För mig).

Tisdag.

Yes, stickåklämma, men redan klockan kvart över fem?? Jag säger inget för det är ju inte mitt jobb att planera dagens provtagningar. Somnar, men väcks 07,45 med dagens första överraskning som är; KORTISON. Jag ska behandlas med kortison och p.g.a av att naturen har utrustat mig med en otroligt ovanligt hög dos av nyfikenhet så frågar jag:

-Varför?

Ja just det, varför ska jag behandlas med KORTISON? Det använder jag ju när jag smörjer Linus på händerna och i knävecken vid eksemutslag. Har jag eksem i lungorna?

-Nej, kortison är bra mot mycket svarar sjuksyster. Jag ser att hon heter Ulla, det står på den lilla skylten på hennes bröstficka.

-Men snälla Ulla, det är konjak också, säger jag.

- Du får ta upp det med läkaren på ronden, säger hon och småskrattar.

Ut går hon och eftersom klockan snart är 08,00 så aktiverar jag Tv:n, nyfiken på vad dom har hittat på i Norge. Det rådde lite förvirring igår angående en buss som hade stannat. Bussar får bara stanna vid busshållplatser i Norge så det blir stora Breiviklarmet om en buss står där den inte får stå.

-          Och så ska vi ta en titt på vädret, säger Peter Jihde och jag känner hur irritationen tar sats nerifrån knäna.

Klockan på min vägg är 07,57.

Klockan i TV,n visar 08,09

Dags att byta batteri.

Den andra överraskningen levererar läkaren på ronden. Nu en manlig som heter Shiama.

-          Hej Oijahrar,(förmodligen tror han att vi bekänner oss till samma religion) klockan tolv och trettio har du tid på KLINFYSNUK. Dom hämtar dig en kvart före, säger människan.

-          Va’. Frågar jag,

-          Dom ska ta ett ultraljud på dit hjärta. Förtydligar han.

-          Har dom konjak där, frågar jag.

-          Nej, varför skulle dom ha det. Frågar han.

-          Karl-Gustav Lindstedt sa att det är bra mot det mesta, i måttlig dos. Han fattar inget och tittar på medföljande systrar och hon som gav mig kortisonet säger:

-          Han har i alla fall humor.

(För de av er som inte heller är bekanta med nämnde K-G.L Och hans luftrörsbesvär så finns förklaringen här. En riktig klassiker. Del ett och två).

Klinisk fysiologi och nukleärmedicin (KLINFYSNUK).

Att jag inte tänkte på det. Dit är det långt att åka, jag och min säng rullas upp på en liten vagn som liknar den som bönderna har för att flytta kreatur med. Framför finns liten elektrisk dragare som ser ut som en golfbil. Fast utan tak.

På KLINFYSNUK kladdar dom ner mitt bröst med glidmedel och trycker dit själva sändarmottagarenheten mot nedre delen av mitt vänstra bröst. Knäpp, säger det i mitt icke ihop läkta revben. Oj säger operatören Kladdkahkahn, vad var det?

-          Det är min inbyggda momentvarnare, säger jag.

-          Jag har inte sett förut, sitter den på hjärtat?

-          Nej det gör den inte, det är inget att bry sig om, säger jag.

-          Han utför sin uppgift på vad jag kan se ett normalt sätt, förutom att han rycker till varje gång han överskrider mitt revbens för dagen inställda vridmoment.

Efter avslutad undersökning forslas jag tillbaka på samma sätt som jag kom.

Någon löparrunda med Charlotte Kalla blir det inte idag men i morgon ska vi springa, hon och jag.