Årets sista läkarbesök blev till Dr. Rema Thist på reumatologmottagningen. Hon kunde förtälja att MR-bilderna på näsa, bihålor och annat i insugskanalerna var utan anmärkning. Även MR av övriga delar av huvet var normalt.( det var positivt). Däremot hade sänkan skjutit i höjden igen så där finns lite att jobba på. Jag berättade om problemen med tänder som lossnar, lukt och smak som inte finns längre samt att andfåddheten kommer vid minsta ansträngning. Klarar inte att gå 50 meter utan att få svårt att andas.  Hon försvann in i sina egna tanker en stund och sa sen:

-        Nu tänker jag så det knakar.

-        Jag hör det, svarade jag.

-        Vi får göra ett rejält omtag med prover, det här låter inte bra, sa hon liksom för sig själv och försvann in i bildskärmens journalanteckningar. Jag såg hur hon klickade flera gånger på något på skärmen och hon talade, tydligen till sig själv,

-        Den tar vi, och den, den måste vi ha och dom två.

-        Har du ont i bröstsmärtor? Frågade hon.

-        Det händer att kärlkrampen vaknar till ibland, svarade jag.

-        Har du spray att ta under tungan, frågade hon och visade med pekfingret hur man gör.

-        Jadå, svarade jag.

Hon återgick till bildskärmen och klickade vidare en stund och printade sedan ut en lista med prover som hon beställt och som jag skulle lämna på provtagningen men det var bråttom för de stänger kl. 14.00 Bara en kvart kvar.

Du ska få remis till Akademiska i Uppsala och till sjukhustandläkaren för att kontrollera din tandstatus, sa hon.

Jag hann med ett par minuter tillgodo och när provtagningslabboratrisen såg listan sa hon:

-        Oj, det var inte lite det här. Hon började plocka fram sina rör med olika färger och bockade av på listan. När hon var klar hade hon fått ihop 12 rör, fem gula, tre lila, ett svart som var längre och smalare än de andra och tre gröna. Hon var riktigt duktig med nålen och hon fyllde alla rör utan omtag och så var det klart. När jag skulle gå frågade hon:

-         Känns det okay?

-        Jodå, det går bra, sa jag och fick gå ut genom en bakdörr för nu var det stängt tillväntrummet.

Och i och med detta så stänger jag 2013 och väntar med skräckblandad förhoppning på ett bättre 2014.

Jag önskar er alla ett gott nytt år och fortsättning följer.

Det kunde ha varit värre. Så sa Dr. Lunga när jag träffade honom idag efter veckas prover, tester och bestrålningar (både här och där), när han summerade vad han såg. Det positiva var att ”det utvecklar sig inte så brådskande”. Så sa han. En del värden var bra, några bättre och några var fortfarande inte bra. Lungkapaciteten fortfarande ”icke godkänd”. Syresättning vid vila nästan godkänd.

Sen satte han på mig den lilla nypan i fingret och så gick vi på en promenad i kulverten. Han höll den gula dosan i sin hand som via en sladd var förbunden med nypan på mitt finger.

-        Vi går lite sakta, sa han.

-        Lite fortare, sa han sen.

-        Vi stannar och vilar, jag tror det är fel på apparaten, sa han och såg besviken ut

Raskt satte han nypan på sitt eget finger, tittade på apparaten, sprang ungefär tretton meter, vände och kom tillbaka.

-        Vi prova annat fingret det andra inte bra, sa Dr. Lunga.

Han nöp fast nypan på höger ringfinger istället, tittade på apparaten och såg fullkomligt lycklig ut.

-        JA, den funkar bra, kom nu går vi, sa han glatt.

Vi gick tillbaka genomkulverten och uppför en trappa. ”Vila” kom det sen. Han flåsade nästan lika mycket som jag och han såg nog vad jag tänkte för han sa ”Jag ska börja träna efter nyår”.

Efter några minuters vila gick vi ner igen och tillbaka genom kulverten in på sans kontor.

Det där är inte bra, sa han. Under 80 %. Ska vara mer.

Sedan berättade han om sin PLAN. Den innehöll:

1. Ytterligare sex veckor på nuvarande dos kortison.
2. Där efter 4 veckor med halva dosen.
3. Och två veckor med halva halvdosen. (Hoppas att ni hänger med)
4. Hela min journal skickas först till Karolinska för expertutlåtande.
5. Där efter skickas en remiss till Sahlgrenska i Göteborg för utredning angående lungtransplantation.
6. I slutet av februari görs en ny utvärdering av kortisonbehandlingen lika son denna vecka.  Och sen får jag gå hem. J.

Tråkigt nog är lungor i storlek 55+ förnärvarande restnoterade men de lägger löpande beställningar till samtliga leverantörer. Men med nuvarande produktionstakt är ledtiden ca: TVÅ till TRE år. Jag frågade vad som händer om mina lungor inte pallar i TVÅ år.

-        Vi kan nog hålla dig vid liv i ett halvår i väntan på leverans och då blir de ju en klass ett order och det kan gå på ett halvår, sa han och smålog.

-        Du kan vara lugn, vi fixa det här ska du se. Du är bara 56 år och du kommer att leva minst 25 år till om du inte hinner dö av något annat innan dess, Sa Dr. Lunga och takade för besöket.

Ja, så gick det till och så ska väl in sådan slipsten dras. Va’ vet jag.

Hej och tack/Öiar

Den ena sjuksköterskan säger:

– Jag tror att Olsson på 5:an har blivit lite bättre i natt.

– Jaså, varför tror du det? Undrar den andra.

– Han kunde prata lite när jag tog tempen i morse.

-  Ja men det är ju positivt. Vad sa han?      

-  Att han kände sig lite sämre.

Det är så jag förstår saken efter att ha pratat med min lungläkare idag, fast tvärt om.

Bara för att jag känner mig sämre så kan det betyda att jag har blivit bättre! Eller hur jag nu ska tyda de svar han gav.

Av de provsvar som har kommit är några negativa, några positiva och några svårtydliga. Väldigt klargörande vill jag lova. De väntar fortfarande på två odlingar som tar 7 veckor att få fram. (Det går fortare att odla Västeråsgurka) Han blev otroligt imponerad av problemet jag hart fått med mina tänder och rekommenderade omedelbar neddragning av kortisondosen till 20mg (nuvarande 40mg) och dubbel calcium dos. Han ska snarast skicka remiser till radiologen för nya bildtagningar av lungor, käkar, bihålor, hjärta mm. M.R, I.R, Röntgen och M.E.R Byte av medicin mot illamående. Remis till reumatolog ska också skickas. Jag är sjukskriven 110 % t.o.m julafton och sen har jag planerat att ta några semesterdagar över jul och nyår så den 13/1-2014 är jag jobbandes igen.

Nytt år ja. Nya utmaningar, nya överraskningar och nya besvärligheter. Har man en gång fått besvär så blir man aldrig av med det, biter sig fast under skinnet som rävskabb.

Men även nya möjligheter, nya förväntningar, nya…

Att 2013 har varit det jävligaste år som jag upplevt är inte att överdriva. Det kan bara inte bli värre, eller…

Fy fan för 13. Väntar på 14.

/

Vart är jag på väg?

Förunderligasaker händer i och med min kropp. Att en stifttand lossnar efter 30år är väl inget att förfasa sig över. Men när plomberna trillar ut ett par stycken i veckan så har jag lätt att hålla mig för skratt. De två visdomständer jag har fått på nedervåningen har tappat fästet i käkbenet och hänger bara kvar i tandköttet. Nattliga kräkningar och upphostande av en substans som kan liknas vid väl kyld krämfräsch. Det går att med tungan rulla en liten kula av det. Att sedan flåset inte blir bättre gör mig lite betänksam. Jag blir andfådd bara av att äta. Och det gör jag, massvis. Passerade 85 Kg i lördags. Luktsinnet har packat ihop och smugit ut genom personalutgången så allting smakar ingenting.

Jag funderar på om min kropp håller på att stänga ner bit för bit, organ för organ. Vid t.ex svår kyla eller uttorkning så konsentreras all kroppens energi till att förse hjärta och hjärna med så mycket syre som möjligt.

Kan det vara dit jag är på väg?

Hur tar jag reda på det? Hitta.se?

Hur vet man att man har slagit i sin sista spik?

Han med lien kanske vet.

Skönt att ni finns, utan er har jag ingen anledning att ömka mig.

Men kom ihåg vad han sa:

Rock’n’roll är inte en fråga om liv eller död. Det är betydligt alvarligare än så.