inseglet

På kvällen den 30:e oktober kunde jag inte andas, jag fick inte luft. Jag blev yr i huvudet, föll till golvet och kröp till och upp i min säng. Jag låg där en stund och väntade på att världen skulle stanna, luften fylla mina lungor, undrade vad som hände och om jag hade fyllt på pellets och hur länge det skulle räcka om jag måste till akuten.

Visst, jag hade haft lite tungt att andas de senaste veckorna, Jag hade varit på V.C, Lungröntgen och jag hade ju en tid bokad på sjukhuset för provtagning och läkarträff på fredag den 1:a november.

-          Det är ju bara en dag tills dess, tänkte jag. Ta det lugnt.

Jag steg upp från sängen, tog laddaren till telefonen och gick tillbaka ner till hallen. Tände lyset, tog mig genom köket och in på toaletten. Jag sköljde av ansiktet med vatten, såg mig i spegeln och tänkte:

Ring för fan.

-          112 vad kan jag hjälpa till med, sa hon som svarade.

-          Jag får inte luft så jag behöver en ambulans, sa jag.

-          Vad har hänt, frågar hon.

-          Jag vet inte men jag kan inte andas, sa jag.

-          Har du haft det länge, frågar damen.

-          Ja, några veckor och jag ska till lungkliniken på fredag men jag klarar nog inte att leva till dess så jag tänkte bara avboka den tiden, säger jag

-          Ojdå, jag ska koppla dig vidare till ambulansdirigeringen, säger hon och det börjar tuta intermittenta signaler.

Nästa dam svarar och undrar var jag bor, om det finns någon mer hemma och om jag har medicin som hjälper till att vidga luftvägarna.

Jag talar om var jag bor, att ingen mer finns hemma och nej. Hon säger att det kommer i ambulans inom 30 minuter.

Jag avslutar samtalet och pustar ut en stund. Fan, pelletsen. Jag tar mig ner i källaren utan större besvär, stänger av brännaren och slår på el-patronen. Kommer tillbaka upp till hallen och känner hur det krampar i bröstet, pulsen ökar, det snurrar i huvudet och jag lägger mig på golvet.

Ambulansen kommer och dom ansluter syrgas, EKG, blodtrycks mätare och en klämma för att se syresättningen.

Och det här är alltså upprinnelsen till den här bloggen, tiden får visa hur länge jag håller den vid liv.

Ni får gärna hjälpa mig med synpunkter, frågor, glada tillrop och kommentarer.

Håll till godo.

/Öiar Hallberg