Jag måste erkänna att jag var en aning betänksam inför kranskärlsröntgen. Jag gjorde ju samma sak när jag hade min hjärtinfarkt och då var det, som jag mins det, ganska besvärligt. Jag bävade också för att syresättningen inte skulle räcka till och det skulle bli nödvändigt med respirator och annat strul. Jag ägnade dagarna åt att träna det lilla som jag kan träna, sitta på sängkanten och vicka på fötterna. Fredagen kom och det blev tidig frukost, dusch och två ingångar till mitt blodsystem. Jag fick inte gå själv och det var nog lika bra det. Iväg liggande i sängen genom kulvertar, hissar och korridorer. Den här gången var det ingen kreatursvagn utan dom kopplade in en apparat under sängen. Den bestod av två drivhjul, någonting som roterade och ett batteri. Med den kunde dom hissa upp sängen och köra iväg som en autonom enhet med gas, broms och sväng. Väl framme på hjärtintensiven var det kör in till röntgenrummet så det blev att avvakta 30 minuter, det var en före mig. Ut kom en kraftigt överviktig man, ca: 50 år och ganska lik G.W Person. Jag uppfattade honom som ej kontaktbar men en av sköterskorna pratade med honom så lite liv var det väl i honom. Så var det min tur. Dom la två skateboard utan bindningar mellan min säng och det bord som jag skulle ligga på under genomförandet av själva ingreppet. Sen drog dom underlakan och mig över till bordet, ganska smidigt får jag säga. Jag fick en lugnande tablett och man kopplade dropp till mina ingångar. Tyvärr hade det blivit en kink på den ena så det fick dom göra om. Sen startade dom upp själva apparaturen. Nio stycken 40 tums skärmar tändes och det började surra i en fyrkantig sak som hängde i en arm i taket så den gick att styra den dit man vill. Sen kom en läkare in och frågade hur jag mådde. ”Det är OK” sa jag. Han beordrade en sköterska att lägga en bedövning på insidan av min högra hand led. Efter ett par minuter tar han hål i min pulsåder och börjar stoppa in en lång smal tråd som genast visar sig på skärmarna. Genom att ur tråden spruta ut lite kontrastvätska kunde han avgöra om det fans förträngningar som behövde åtgärdas. DET FANS DET INTE. Jag kände ingenting under ingreppet, lite konstigt att se på skärmarna vad som hände i mitt hjärta utan att det kändes. Efteråt fick jag ligga under övervakning några timma och sedan vila i ett par till innan det bar iväg till 36an igen.

Och nu blir det att vänta på det stora beslutet. På tisdag ska det beslutas följande:

1. Kan jag godkännas som mottagare här och nu.
2. Ska jag åka till Sahlgrenska för vidare utredning.
3.  Om inte, var ska jag tillbringa tiden i väntan på transplantation.

Det finns ju också möjligheten att jag inte blir godkänd. Men jag tar en sak i taget, klart jag blir godkänd.

Dä' ska va' gött å' leva.