Ja, då har jag varit hemma en vecka E.F (Efter Fibrosen). Det har inte blivit så mycket gjort varken med potatislandet, syrenhäcken eller gräsmattan. Startsnöret till jordfräsen gick av så den får stå där den står.

Visserligen sas det att man kan gå upp i vikt när man äter kortison, men det här är ju löjligt.

ETT KILO OM DA'N.

Vart fan tar det vägen på tre månader? 90 Kg plus.  Rullator, respirator, färdtjänst, hemhjälp, måndagar, mygg och mjäll.

Bostadsanpassning, rullstol och dusch med ledsagare varannan kväll.

Nej fy fan, har inte lust med ett jävla smack.

Jag får väl skicka bud efter ha som spelar schack.

Såja, nu har det blivit lite styrsel på tillvaron. Barnen kom efter lunch och vädret tillåter inte så mycket aktiviteter ute så en film, några spel och en kyckling fick eftermiddagen att passera fridfullt. Vattenpumpen har varit tjurig ett par gånger och det bekymrar mig lite. Det verkar vara en läcka på sugsidan så att den suger luft och tappar vattenpelaren så att den går torr när den startar. Men vafan, livet är fullt av vattenpumpar. Jag får ta mig an det i vinter, jag har tre kubikmeter regnvatten så vi klarar oss .

Bara så ni vet.

Fy fan för slåpier av alla de slag. För några år sen gjorde jag en i den andra änden men då gick det ju att andas i alla fall. Det här var på gränsen till outhärdlig. En hel halvtimma…nåja, 30 minuter tog det och tolv stora sprutor men sköljmedel trycktes ner genom slangen, rakt ner i lungorna. Då kan man snacka om hosta och ingen jävla bronkskitis. Tre små provbitar lyckades dom slita loss från mina stackars lungor, det kändes faktisk riktigt obehagligt. Men det bästa av allt, jag såg det på TV.

Men nu är det gjort. Hoppas att det var till någon nytta. Ingen mat eller dryck tre timmar efter, (gud vad jag är törstig), ingreppet.

Hemgång var det frågan om. Den enda aktiviteten som finns kvar i ToDo-listan med milstolpe vecka 46 är att gå på band med slang i munnen. Det kan jag göra när det finns en lämplig tid, och om jag känner mig hyggligt pigg (kan andas) i morgon så kan det bli en taxi hem.

Må kraften vara med er.

Torsdag den 7:e

Morgonprovtagning:               √

Morgonmedicin:                     √

Jag får veta att jag ska på en bronkoskopi kl. 10,00.

Frukost kl. 0800                     √

En ingång till mitt blodsystem, typ T-koppling, monteras av montör Eric.

Montören frågar om jag börjar bli hungrig.

-         Nej svarar jag, jag har nyss ätit min frukost.

-         Har du ätit frukost? Frågar montören en aning upprörd.

-         Javisst, säger jag.

Han applicerar några förstärkningar för att ge stöd åt T-kopplingen och tar sedan sitt rullbord och lämnar mig.

In kommer Dr. Shiama.

-         Har du ätit frukost? Frågar han märkbart förvånad.

-         Ja, för en kvart se, Säger jag.

-         Men du får inte äta sex timmar innan undersökningen. Säger Shiama.

-         Lite sent påtänkt, svarar jag.

-         Då får vi göra den efter lunchen, säger han till en av de systrar som har kommit upp från avdelningen som ansvarar för      genomförande och utvärdering av tidstypiska bronkoskåpiska metoder och procedurer.

-         Sex timmar efter lunch? Frågar hon.

-          Nej, han får inte äta eller dricka något mer innan undersökningen, säger Dr. Shiama.

-         Då får vi göra det klockan tre, säger hon

Och så får det bli.

MEN JAG KAN TROLIGTVIS SKRIVAS UT PÅ FREDAG!!!

Jag återkommer om det efter skåpin.

Efter lunchen kom inte Charlott, (jag tror hon har annat för sig) så jag gick en runda på avdelningen och det gick bra med några uppehåll då jag bekantade mig med några av mina grannar. Jag måste erkänna att det finns dom som har det värre än jag. Jag är säker på att han som hålls med slåtte’n får mycket att göra här ganska snart. Mina besvär är ungefär som en spik i foten var för adelsmännen under franska revolutionen.(Och för er som inte var med på den tiden så finns självklart en klassiker här). Jag fick till och med förtroendet att ensam ta hissen upp till hotell Althea där dom säljer godis. Efter lite vila, hissen ner och promenaden till rum 20, så var det roliga slut för idag. Bara att vänta på 3-fikat och sen middagen vid sexsnåret.( Den har ni säkert hört).

 Och kl. 07,00 en kvällsfika, så kallad ”kvällis”.

Ha' de'.

2013-11-06 onsdag.

Morgonen och förmiddagen har förflutit enligt tidigare schema. Dock med både bra och obra nyheter. Den obra är att jag tidigast får åka hem efter nästa söndag. Det som är bättre är att schackbrädet med sina pjäser inte är kvar på mitt rum längre, jag hittade en postit-lapp på bordet där det stod ”JAG KOMMER TILLBAKA”. Men utan specificerat datum.

Nu väntar jag på att Charlott Kalla ska dyka upp för ett joggingpass. Återkommer senare med resutatet av det senare.

Måndagen igen.

Måndag 05,30.

Blir väckt, får en klämma i örat, en kanyl sticks in i mitt högra armveck. Hon som gör allt detta tittar på mig och frågar:

- Hur mår du i dag?

-Jag har inte en aning, svarar jag.

 Jag frågar:

-Vad är det för dag?

-Måndag, svarar hon.

Något mer blir inte sagt, Hon går ut med tre fyllda rör med blod och jag sommar om.

Kl. 07,00.

Blir väckt, får en klämma i örat men inget stick någonstans.

-Dags för medicin, säger Anna.

Hon är en av två människor här som jag har lärt mig namnet på.  Den andra är Lena. Jag vet inte varför jag kommer ihåg just deras namn av alla som springer ut och ni i mitt rum. Möjligtvis för att båda har jobbat när jag har varit iväg på undersökningar utanför avdelningen, jag får ju inte röra mig fritt utan ledsagare. Men jag hoppas att det är för mitt bästa. Ett större problem än vad dom heter, är vad dom gör här. Jag har inte lyckats upptäcka om det finns nån slags kod eller liknande som visar vilket skrå dom tillhör. Det vore väl inte så svårt att t.ex ha olika färg på kragarna, och en kodnyckel i varje rum.

Lila=Överläkare

Mörkblå=Underläkare

Ljusblå=AT-läkare

Blårandig=Praktikant

Mörkgrön=Sjuksköterska

Ljusgrön=Undersköterska

Grönrandig=Biträde

Brun=Lokalvårdare

Svart= ja, det är ju han som spelar schack.

Nåja. Efter den stärkande medicinen somnar jag om ännu en gång.

Kl.08,00

Nu är det frukost, ropar en av dom. Det är hon med den värsta gnällbääältesdialäääkt som jag har hört. Jag kan knappt hålla mig för skratt. Efter frukost lyckas jag faktiskt somna igen men vaknar av mig själv vid halv tio, så när ronden kommer så är jag i alla fall duschad och i gångkläder. Jag ska på ett hjärtultraljud och gå på ett band och andas i en slang. Det har jag sett på TV, jag tror det var Charlotte Kalla som gjorde samma sak och för henne gick det ju bra.

Nu med facit i handen blir det inget med något av detta. Men jag hoppas att det blir en morgondag och att jag får sticket och klämman kl. 05,30.

Jag har flyttat mina tankat hit, det blir enklare.(För mig).

Tisdag.

Yes, stickåklämma, men redan klockan kvart över fem?? Jag säger inget för det är ju inte mitt jobb att planera dagens provtagningar. Somnar, men väcks 07,45 med dagens första överraskning som är; KORTISON. Jag ska behandlas med kortison och p.g.a av att naturen har utrustat mig med en otroligt ovanligt hög dos av nyfikenhet så frågar jag:

-Varför?

Ja just det, varför ska jag behandlas med KORTISON? Det använder jag ju när jag smörjer Linus på händerna och i knävecken vid eksemutslag. Har jag eksem i lungorna?

-Nej, kortison är bra mot mycket svarar sjuksyster. Jag ser att hon heter Ulla, det står på den lilla skylten på hennes bröstficka.

-Men snälla Ulla, det är konjak också, säger jag.

- Du får ta upp det med läkaren på ronden, säger hon och småskrattar.

Ut går hon och eftersom klockan snart är 08,00 så aktiverar jag Tv:n, nyfiken på vad dom har hittat på i Norge. Det rådde lite förvirring igår angående en buss som hade stannat. Bussar får bara stanna vid busshållplatser i Norge så det blir stora Breiviklarmet om en buss står där den inte får stå.

-          Och så ska vi ta en titt på vädret, säger Peter Jihde och jag känner hur irritationen tar sats nerifrån knäna.

Klockan på min vägg är 07,57.

Klockan i TV,n visar 08,09

Dags att byta batteri.

Den andra överraskningen levererar läkaren på ronden. Nu en manlig som heter Shiama.

-          Hej Oijahrar,(förmodligen tror han att vi bekänner oss till samma religion) klockan tolv och trettio har du tid på KLINFYSNUK. Dom hämtar dig en kvart före, säger människan.

-          Va’. Frågar jag,

-          Dom ska ta ett ultraljud på dit hjärta. Förtydligar han.

-          Har dom konjak där, frågar jag.

-          Nej, varför skulle dom ha det. Frågar han.

-          Karl-Gustav Lindstedt sa att det är bra mot det mesta, i måttlig dos. Han fattar inget och tittar på medföljande systrar och hon som gav mig kortisonet säger:

-          Han har i alla fall humor.

(För de av er som inte heller är bekanta med nämnde K-G.L Och hans luftrörsbesvär så finns förklaringen här. En riktig klassiker. Del ett och två).

Klinisk fysiologi och nukleärmedicin (KLINFYSNUK).

Att jag inte tänkte på det. Dit är det långt att åka, jag och min säng rullas upp på en liten vagn som liknar den som bönderna har för att flytta kreatur med. Framför finns liten elektrisk dragare som ser ut som en golfbil. Fast utan tak.

På KLINFYSNUK kladdar dom ner mitt bröst med glidmedel och trycker dit själva sändarmottagarenheten mot nedre delen av mitt vänstra bröst. Knäpp, säger det i mitt icke ihop läkta revben. Oj säger operatören Kladdkahkahn, vad var det?

-          Det är min inbyggda momentvarnare, säger jag.

-          Jag har inte sett förut, sitter den på hjärtat?

-          Nej det gör den inte, det är inget att bry sig om, säger jag.

-          Han utför sin uppgift på vad jag kan se ett normalt sätt, förutom att han rycker till varje gång han överskrider mitt revbens för dagen inställda vridmoment.

Efter avslutad undersökning forslas jag tillbaka på samma sätt som jag kom.

Någon löparrunda med Charlotte Kalla blir det inte idag men i morgon ska vi springa, hon och jag.