Det kunde ha varit värre. Så sa Dr. Lunga när jag träffade honom idag efter veckas prover, tester och bestrålningar (både här och där), när han summerade vad han såg. Det positiva var att ”det utvecklar sig inte så brådskande”. Så sa han. En del värden var bra, några bättre och några var fortfarande inte bra. Lungkapaciteten fortfarande ”icke godkänd”. Syresättning vid vila nästan godkänd.

Sen satte han på mig den lilla nypan i fingret och så gick vi på en promenad i kulverten. Han höll den gula dosan i sin hand som via en sladd var förbunden med nypan på mitt finger.

-        Vi går lite sakta, sa han.

-        Lite fortare, sa han sen.

-        Vi stannar och vilar, jag tror det är fel på apparaten, sa han och såg besviken ut

Raskt satte han nypan på sitt eget finger, tittade på apparaten, sprang ungefär tretton meter, vände och kom tillbaka.

-        Vi prova annat fingret det andra inte bra, sa Dr. Lunga.

Han nöp fast nypan på höger ringfinger istället, tittade på apparaten och såg fullkomligt lycklig ut.

-        JA, den funkar bra, kom nu går vi, sa han glatt.

Vi gick tillbaka genomkulverten och uppför en trappa. ”Vila” kom det sen. Han flåsade nästan lika mycket som jag och han såg nog vad jag tänkte för han sa ”Jag ska börja träna efter nyår”.

Efter några minuters vila gick vi ner igen och tillbaka genom kulverten in på sans kontor.

Det där är inte bra, sa han. Under 80 %. Ska vara mer.

Sedan berättade han om sin PLAN. Den innehöll:

1. Ytterligare sex veckor på nuvarande dos kortison.
2. Där efter 4 veckor med halva dosen.
3. Och två veckor med halva halvdosen. (Hoppas att ni hänger med)
4. Hela min journal skickas först till Karolinska för expertutlåtande.
5. Där efter skickas en remiss till Sahlgrenska i Göteborg för utredning angående lungtransplantation.
6. I slutet av februari görs en ny utvärdering av kortisonbehandlingen lika son denna vecka.  Och sen får jag gå hem. J.

Tråkigt nog är lungor i storlek 55+ förnärvarande restnoterade men de lägger löpande beställningar till samtliga leverantörer. Men med nuvarande produktionstakt är ledtiden ca: TVÅ till TRE år. Jag frågade vad som händer om mina lungor inte pallar i TVÅ år.

-        Vi kan nog hålla dig vid liv i ett halvår i väntan på leverans och då blir de ju en klass ett order och det kan gå på ett halvår, sa han och smålog.

-        Du kan vara lugn, vi fixa det här ska du se. Du är bara 56 år och du kommer att leva minst 25 år till om du inte hinner dö av något annat innan dess, Sa Dr. Lunga och takade för besöket.

Ja, så gick det till och så ska väl in sådan slipsten dras. Va’ vet jag.

Hej och tack/Öiar

Den ena sjuksköterskan säger:

– Jag tror att Olsson på 5:an har blivit lite bättre i natt.

– Jaså, varför tror du det? Undrar den andra.

– Han kunde prata lite när jag tog tempen i morse.

-  Ja men det är ju positivt. Vad sa han?      

-  Att han kände sig lite sämre.

Det är så jag förstår saken efter att ha pratat med min lungläkare idag, fast tvärt om.

Bara för att jag känner mig sämre så kan det betyda att jag har blivit bättre! Eller hur jag nu ska tyda de svar han gav.

Av de provsvar som har kommit är några negativa, några positiva och några svårtydliga. Väldigt klargörande vill jag lova. De väntar fortfarande på två odlingar som tar 7 veckor att få fram. (Det går fortare att odla Västeråsgurka) Han blev otroligt imponerad av problemet jag hart fått med mina tänder och rekommenderade omedelbar neddragning av kortisondosen till 20mg (nuvarande 40mg) och dubbel calcium dos. Han ska snarast skicka remiser till radiologen för nya bildtagningar av lungor, käkar, bihålor, hjärta mm. M.R, I.R, Röntgen och M.E.R Byte av medicin mot illamående. Remis till reumatolog ska också skickas. Jag är sjukskriven 110 % t.o.m julafton och sen har jag planerat att ta några semesterdagar över jul och nyår så den 13/1-2014 är jag jobbandes igen.

Nytt år ja. Nya utmaningar, nya överraskningar och nya besvärligheter. Har man en gång fått besvär så blir man aldrig av med det, biter sig fast under skinnet som rävskabb.

Men även nya möjligheter, nya förväntningar, nya…

Att 2013 har varit det jävligaste år som jag upplevt är inte att överdriva. Det kan bara inte bli värre, eller…

Fy fan för 13. Väntar på 14.

/

Vart är jag på väg?

Förunderligasaker händer i och med min kropp. Att en stifttand lossnar efter 30år är väl inget att förfasa sig över. Men när plomberna trillar ut ett par stycken i veckan så har jag lätt att hålla mig för skratt. De två visdomständer jag har fått på nedervåningen har tappat fästet i käkbenet och hänger bara kvar i tandköttet. Nattliga kräkningar och upphostande av en substans som kan liknas vid väl kyld krämfräsch. Det går att med tungan rulla en liten kula av det. Att sedan flåset inte blir bättre gör mig lite betänksam. Jag blir andfådd bara av att äta. Och det gör jag, massvis. Passerade 85 Kg i lördags. Luktsinnet har packat ihop och smugit ut genom personalutgången så allting smakar ingenting.

Jag funderar på om min kropp håller på att stänga ner bit för bit, organ för organ. Vid t.ex svår kyla eller uttorkning så konsentreras all kroppens energi till att förse hjärta och hjärna med så mycket syre som möjligt.

Kan det vara dit jag är på väg?

Hur tar jag reda på det? Hitta.se?

Hur vet man att man har slagit i sin sista spik?

Han med lien kanske vet.

Skönt att ni finns, utan er har jag ingen anledning att ömka mig.

Men kom ihåg vad han sa:

Rock’n’roll är inte en fråga om liv eller död. Det är betydligt alvarligare än så.

Ja, då har jag varit hemma en vecka E.F (Efter Fibrosen). Det har inte blivit så mycket gjort varken med potatislandet, syrenhäcken eller gräsmattan. Startsnöret till jordfräsen gick av så den får stå där den står.

Visserligen sas det att man kan gå upp i vikt när man äter kortison, men det här är ju löjligt.

ETT KILO OM DA'N.

Vart fan tar det vägen på tre månader? 90 Kg plus.  Rullator, respirator, färdtjänst, hemhjälp, måndagar, mygg och mjäll.

Bostadsanpassning, rullstol och dusch med ledsagare varannan kväll.

Nej fy fan, har inte lust med ett jävla smack.

Jag får väl skicka bud efter ha som spelar schack.

Såja, nu har det blivit lite styrsel på tillvaron. Barnen kom efter lunch och vädret tillåter inte så mycket aktiviteter ute så en film, några spel och en kyckling fick eftermiddagen att passera fridfullt. Vattenpumpen har varit tjurig ett par gånger och det bekymrar mig lite. Det verkar vara en läcka på sugsidan så att den suger luft och tappar vattenpelaren så att den går torr när den startar. Men vafan, livet är fullt av vattenpumpar. Jag får ta mig an det i vinter, jag har tre kubikmeter regnvatten så vi klarar oss .

Bara så ni vet.

Fy fan för slåpier av alla de slag. För några år sen gjorde jag en i den andra änden men då gick det ju att andas i alla fall. Det här var på gränsen till outhärdlig. En hel halvtimma…nåja, 30 minuter tog det och tolv stora sprutor men sköljmedel trycktes ner genom slangen, rakt ner i lungorna. Då kan man snacka om hosta och ingen jävla bronkskitis. Tre små provbitar lyckades dom slita loss från mina stackars lungor, det kändes faktisk riktigt obehagligt. Men det bästa av allt, jag såg det på TV.

Men nu är det gjort. Hoppas att det var till någon nytta. Ingen mat eller dryck tre timmar efter, (gud vad jag är törstig), ingreppet.

Hemgång var det frågan om. Den enda aktiviteten som finns kvar i ToDo-listan med milstolpe vecka 46 är att gå på band med slang i munnen. Det kan jag göra när det finns en lämplig tid, och om jag känner mig hyggligt pigg (kan andas) i morgon så kan det bli en taxi hem.

Må kraften vara med er.

Torsdag den 7:e

Morgonprovtagning:               √

Morgonmedicin:                     √

Jag får veta att jag ska på en bronkoskopi kl. 10,00.

Frukost kl. 0800                     √

En ingång till mitt blodsystem, typ T-koppling, monteras av montör Eric.

Montören frågar om jag börjar bli hungrig.

-         Nej svarar jag, jag har nyss ätit min frukost.

-         Har du ätit frukost? Frågar montören en aning upprörd.

-         Javisst, säger jag.

Han applicerar några förstärkningar för att ge stöd åt T-kopplingen och tar sedan sitt rullbord och lämnar mig.

In kommer Dr. Shiama.

-         Har du ätit frukost? Frågar han märkbart förvånad.

-         Ja, för en kvart se, Säger jag.

-         Men du får inte äta sex timmar innan undersökningen. Säger Shiama.

-         Lite sent påtänkt, svarar jag.

-         Då får vi göra den efter lunchen, säger han till en av de systrar som har kommit upp från avdelningen som ansvarar för      genomförande och utvärdering av tidstypiska bronkoskåpiska metoder och procedurer.

-         Sex timmar efter lunch? Frågar hon.

-          Nej, han får inte äta eller dricka något mer innan undersökningen, säger Dr. Shiama.

-         Då får vi göra det klockan tre, säger hon

Och så får det bli.

MEN JAG KAN TROLIGTVIS SKRIVAS UT PÅ FREDAG!!!

Jag återkommer om det efter skåpin.

Efter lunchen kom inte Charlott, (jag tror hon har annat för sig) så jag gick en runda på avdelningen och det gick bra med några uppehåll då jag bekantade mig med några av mina grannar. Jag måste erkänna att det finns dom som har det värre än jag. Jag är säker på att han som hålls med slåtte’n får mycket att göra här ganska snart. Mina besvär är ungefär som en spik i foten var för adelsmännen under franska revolutionen.(Och för er som inte var med på den tiden så finns självklart en klassiker här). Jag fick till och med förtroendet att ensam ta hissen upp till hotell Althea där dom säljer godis. Efter lite vila, hissen ner och promenaden till rum 20, så var det roliga slut för idag. Bara att vänta på 3-fikat och sen middagen vid sexsnåret.( Den har ni säkert hört).

 Och kl. 07,00 en kvällsfika, så kallad ”kvällis”.

Ha' de'.